Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
72
OM JÄTTEN, SOM ICKE BAR HJERTAT PÅ SIG.

att rida på.» — «Jo, käre, du måste hjelpa mig,» sade vargen; «du kan rida på mig. Jag skall hjelpa dig igen i din största nöd,» sade han. «Ja, den hjelp jag får af dig blir väl inte stor; men du får väl ta hästen då, efter du är i så stort behof,» sade prinsen.

Då nu vargen hade ätit upp hästen, tog Askepilten betslet och band i käften på honom, och sadeln och lade på hans rygg, och nu hade vargen blifvit så stark af det, han hade fått i sig, att han satte åstad med kungasonen som ingenting; så fort hade han aldrig ridit förr. «När vi nu ha kommit ett litet stycke till, skall jag visa dig jättegården,» sade vargen, och inom kort kommo de dit. «Se här är jättegården,» sade vargen; «der ser du alla dina sex bröder, som jätten har gjort till sten, och der ser du de sex brudarne; der borta är ingången till trollet, der skall du gå in.» — «Nej, det törs jag inte,» sade kungasonen, «han tar lifvet af mig.» — «Åhnej,» svarade vargen, «när du kommer in der, träffar du en prinsessa, och hon säger dig nog huru du skall bära dig åt, så att du kan få göra ände på jätten. Gör bara som hon säger dig.»

Nå, Askepilten gick in, men rädd var han. Då han kom in, var jätten borta, men i den ena kammaren satt prinsessan, som vargen hade sagt, och en sådan fager mö hade Askepilten aldrig sett förr. «Åh, Gud hjelpe dig, huru har du kommit hit?» sade kungadottern, då hon fick se honom. «Det blir din säkra död; jätten, som bor här, kan ingen få lifvet af, för han bär inte hjertat på sig.» — «Ja, men är jag kommen hit, så