134 NOEGBS STORTING-,
tade stortinget ett beslut1, som åsyftade att låta stortingets plenum inträda i afdelningarnas ställe i alla de fall, der de senare försummade att bringa en nödig fråga till slut. Men äfven detta stortings reglementskomité, som bland sina fem medlemmar räknade tre af riksförsamlingens ledamöter: Falsen, Sibbern och t. Weidemann, utgick från den förutsättningen, att stortingets hela lagstiftande makt i vidsträckt mening skulle utöfvas genom begge afdelningarna2. Uti § 22 af detta reglemente var nämligen föreslaget:
»De i Grundlovens 7u:e § under Litr. a, b, d, e, f bensevnte Forretninger skulle trå f0rst af föredrages i Odelsthinget til saadan Afgj0relse, som Grundloven föreskriver. De i Grundlovens 75:e § Litr. c, g, h, i, k, 1 bemevnte Forretninger, saavelsom de Säger, der efter det överordentlige Storthings Beslutninger og Grundloven skulle afgj0res i Overenskomst med de svenske Stsender, föredrages og afgj0res i Storthingets Plenum.»
Slutet af paragrafen visar emellertid, att ehuru komiteen ansåg, att hela lagstiftningen, finansmakten inbegripen, borde tillkomma stortingets afdelningar, så har den dock så till vida öfvergifvit det konseqventa fullföljandet af tvåkammarsystemet, som den låter plenum inträda i afdelningarnas rätt vid utöfvandet af andra, stortinget tillkommande rättigheter, som icke gå direkt
1 Se Storth. Bfterretn. I, sid. 387 och Slö.
2 Det bör emellertid anmärkas, att redan under debatten om detta reglemente, som stortinget i denna punkt alldeles öfvergaf, gjordes för första gången, och det af en riksförsamlingens medlem, L. Weidemarm, ett försök att ur grundlagen sjelf vindioera fram stortingets plenum som en rådplägande och beslutande församling: det heter - menade han - i § 75, att det tillkommer stortinget att stifta lagar, men i § 76, att lagar skola föreslås på oäelstinget, alltså kan ordet lagar ej betyda det samma i dessa två §§, ooh följaktligen kan ej § 76 upplysa om, huru de i § 75 nämda funktioner skola utöfvas. Och vidare hade riksförsamlingen beslutit, att fördelningen af de i § 76 nämda ärenden skulle tillkomma stortinget sjelf t. Detta var första, men långt ifrån sista gången, som dessa båda argument, af hvilka det senare slår ihjäl det förra och dessutom bevisar raka motsatsen af hvad som skulle bevisas, med komisk naivetet anfördes bredvid hvarandra. Emellertid slutade talaren med den oväntade satsen, att »disse Forretninger burde foledrages og behandles i den Storthingets Corporation, hvor man kunde vsere forvisset om, at Nationens 0nske nsermest og sikrest opnaaedes, og hvor det hensigtsmsessigste Eesultat hurtigst kunde udbringes». Se Storth, Bfterretn. I, sid. 213. Således har äfven för honom sakeas praktiska sida trädt i förgrunden, och deduktionen ur grundlagen var väl blott ett försök att undanrödja ett besvärligt hinder för hvad han ansåg mest ändamålsenligt.
