GRUNDLAGEN Alf BEN 17 MAJ. 135
in under dess lagstiftande makt. Härtill torde 1814 års urtima storting hafva varit den väsentliga orsaken, ty då vande man sig att från första stunden betrakta stortinget som ett helt, icke som två kamrar, hvilket skulle blifvit fallet, om Norges konstitufionela häfd inledts af ett lagtima storting och icke af en konstituerande församling. Begreppet storting blef nämligen härigenom i det allmänna språkmedvetandet liktydigt med stortingets plenum i stället för med odelsting och lagting \ Visserligen hänvisade det urtima stortinget i allmänhet till nästkommande lagtima de i § 75 uppräknade ordinarie ärenden och kunde således icke komma att i dessa stycken gifva prejudikat2; men detta kunde dock icko helt och hållet undgås, hvarvid det å ena sidan lockade till efterföljd, å andra sidan blef ett afskräckande exempel. Först och främst kommo ju grundlagsfrågor i stor skala att behandlas i plenum, och det låg derför nära till hands för näst kommande storting att besluta, att »de frågor, som skulle afgöras efter öfverenskommelse med Sveriges ständer, skulle behandlas i stortingets plenum», lika som på 1814 års storting de frågor, som afgjorts efter öfverenskommelse med Sveriges kronprins, blifvit på detta sätt behandlade. Vidare hade ju detta storting beslutit, att äfven »Undcrsogelsen af Kigets indvortes Tilstand» skulle, i plenum afhandlas, hvilken fråga också hängde allt för nära tillsammans med föreningsfrågan för att kunna derifrån skiljas. Men häraf tog sig stortinget anledning -? om det skedde af förbiseende eller af den mera nämda fruktan att icke få ett nödvändigt beslut till stånd, må vara osagdt - att också i plenum bemyndiga regeringen att på vissa vilkor upptaga ett lån 3. Sålunda fick man äfven prejudikat på, att den i
- Det linnes i grundlagen sjelf tvenne spår af en sådan gryende
uppfattning på 1814 års urtima storting. Det ena är parentesen i § 17, som föreslogs a£ svenska kommissarierne och gifver vid handen, att man nu tänkt sig möjligheten af, att stortinget kunde afgöra, dessa frågor i plenum. och ville reservera konungens rätt, hvilkens provisoriska lagstiftning i hvilket fall som helst icke borde blifva bunden af sådana beslut. Det andra ar det af grefve Wedel föreslagna tillägget til) § 110: Bhvilke Indretninger ved Lov bestesnmes».
2 Så t. ex. Hounts förslag om ersättning ur statskassan till de af kriget lidande i Smaalenenes amt, hvilket uppsköts såsom varande en skattefråga, ansökningar om naturalisation m. m.
3 Se Storth. Forhandl., sid, 8IG och 874, Af odelstingets protokoll den
