GBUNDLAGEN AF DEN 17 MAJ. 139
utan genom en af skilda orsaker verkad, grundlagsvidrig konstitutionel häfd.
Sedan denna fråga blifvit utredd, skall man lättare finna den reela betydelsen af den förändring, som riksförsamlingen vidtog i komiteens förslag till § 115 om grundlagsförändringar. Den mycket invecklade eller rättare sagdt inkrånglade frågan om konungens veto skall i sjelfva verket falla oss i skötet som en mogen frukt.
Konstitutionskomiteen hade framlagt ett förslag om sättet för grundlagsförändringar, som satte dessa i klass med öfriga lagar, men dock som en särskild garanti föreskref, att de ej finge antagas på samma storting, der de blifvit föreslagna (se sid, 95 o. f.). Riksförsamlingen gjorde på Hegermanns förslag ett tillägg till denna paragraf, som hade till ändamål att ytterligare värna om grundlagens helgd och stabilitet, då den nämligen den 11 maj enhälligt beslöt, att sådana förändringar icke finge strida mot grundlagens principer och endast kunde antagas, om en pluralitet af 2/B af stortinget vore enig om grundlagsförändringen. Då nu riksförsamlingen ingalunda uppgifvit eller missförstått grundlagens bud om hela den lagstiftande maktens utöfning i två kamrar, gå måste begreppet storting äfven i denna paragraf med nödvändighet hafva delat sig för tanken i odelsting och lagting, så att grundlagsförändringar å ena sidan måste ingå under den allmänna regeln i § 82 (76, 76), att hvarje lag skall först föreslås i odelstinget, och å andra sidan måste betinga en pluralitet af 2/g i hvartdera tinget.-
Det har väl blifvit sagdt, att grundlagsbestämmelser, såsom varande något mera och heligare än lagar, icke kunna subordii § 76: »Enkver Lov skal f0rst foreslaaes paa Odelsthinget», och de följande §§ referera sig till detta uttryck som till sitt subjekt. »Naar en saadan Förändring skal foretages paa et ordentligt Storthing, saa er heller intet n&turligere, end at den ordentlige Frentg/ingsmaade f0lges, for saavidt derfra ikke allerede er gjort specielle Afvigelser». Med dessa sista ord har förf. antydt, att det ock på ett lagtima storting kunde finnas en »overordentlig Frezngangsmaade», d. v. s. behandling i stortingets plenum. I anledning häraf bör man lägga märke till den lilla noten på bokens sista blad, i hvilken förf. säger, att han vid utarbetande af de två sista arken »har knrmet lade sig veiledo af de Fortolkninger, som det nuvrerende Storth. maatte have antaget». Utom dessa ark finnes ej heller ens en antydan om något sådant utomordentligt förfarande.
