gränsen stod grefve Essen med en truppstyrka af 8 000 man. Hela den hemmavarande svenska hären utgjorde enligt Essens egen beräkning högst 30 000 man, den nya beväringsklassen inräknad, »som kanske ännu icke var organiserad eller inöfvad». För tillfället gjorde tövädret alla transporter omöjliga, och då den nya beväringsklassens inöfning och marsch mot gränsen jemte andra förberedelser ansågos skola medtaga tiden till midten af juni månad, trodde sig Essen icke kunna öppna fälttåget mot Norge förr än i slutet af denna månad, äfven under förutsättning, att han skulle börja striden på egen hand före Karl Johans hemkomst. Men detta var knappast rådligt, ty på andra sidan gränsen stod en norsk här af 33 000 man »öfvade och disciplinerade trupper» utom nybildade fribataljoner på 10 000 man[1].
Norrmännen hade således minst ett par månader på sig att i lugn och ro öfverlägga om och antaga sin nya författning, och när denna frist var utlupen, hade man vägen öppen att, om man kände sig för svag att fullfölja striden för Norges absoluta sjelfständighet och oberoende, på underhandlingens väg komma till rätta med Sveriges kronprins och kunde nära godt hopp om att få sin nya grundlag antagen som basis för denna underhandling. Ty Karl Johans ställning till unionstanken hade från första stunden, han satte sin fot på Sveriges grund, varit den opartiske medlarens snarare än den patriotiske svenskens. Den skandinaviska halföns säkerhet och lycka utgjorde från första början hans program, som han klart fattade och konseqvent fullföljde. Något underkufvande hade norrmännen således aldrig att från hans sida befara, så snart de icke motsatte sig det absoluta grundvilkoret för detta programs förverkligande: ett oupplösligt försvarsförbund med Sverige under en konung. Under förutsättning, att norrmännen ville
- ↑ Se Essens bref till Karl Johan af den 3 och 4 april hos Yngvar Nielsen, Bidrag til Norges og Sveriges historie 1812—16, s. 36—52. Sørensen, Kampen om Norge, B. II, sid. 297, uppgifver den norska armeens styrka vid krigets början i juli till 27 000 man utom kustvärnet och »Almeenvæbningen», men Essens uppgift torde dock knapt vara för hög, ty i de 33 000 har han inräknat 9 400 man landtvärn, som tjenat ut sin tid i den stående hären.
