1.
Norges ställning på våren 1814.
Aldrig här ett folk gått att nyskapa en författning under så gynsamma förhållanden, som norrmännen åtnjöto år 1814. Det kan väl tyckas, som om riksförsamlingen på Eidsvold arbetade så att säga med knifven på strupen, men vid en närmare undersökning befinnes, att faran utifrån åtminstone icke för tillfället var synnerligen stor, att trycket uppifrån var så godt som intet, och att på samma gång de inre vilkoren för grundandet af ett fritt statsskick voro så gynnande, som gerna tänkas kan.
Freden i Kiel bestämde i art. IV, att Norge skulle »under full ego och öfverherskap tillhöra hans maj:t konungen af Sverige och utgöra ett konungarike förenadt med Sverige»[1], och den allmänna meningen i vårt land under tiden närmast efter freden var väl otvifvelaktigt den, att detta krig »förskaffat Sverige Norge», och att Norge nu skulle »utgöra en del af konungariket Sverige»[2]. Men då prins Kristian Fredrik icke ville erkänna fredens förbindande kraft för sitt eget och för Norges vidkommande och i sin föresats att motsätta sig dess verkställande med vapenmakt vann en nästan fullständig anslutning bland Norges folk, så saknade svenskarne för ögonblicket tillräckliga medel att göra sin mening gällande. Samma dag (den 10 april), som riksförsamlingen sammanträdde på Eidsvold, begaf sig Karl Johan på sin färd från Lüttich till Paris, och kärnan af den svenska arméen stod i vestra Tyskland och Nederland, syselsatt med att nedbryta qvarlefvorna af Napoleons europeiska öfvervälde. Vid norska
- ↑ Ces évêchés etc. appartiendront désormais en toute propriété et souveraineté à sa majesté le roi de Suède et formeront un royaume, réuni à celui de Suède.
- ↑ Dessa talesätt återfinnas redan i fördraget i S:t Petersburg af den 5 april 1812, art. V, och äfven i den engelska traktaten af 3 mars 1813, hvaruti England förband sig att medverka, »que le royaume de Norvège soit annexé et réuni à perpétuité, comme partie integrante, au royaume de Suède».
