författning ur hans hand. Det kunde han så mycket mindre, som han ju alltid både i följd af sin ställning och sina sympatier varit en ifrig förfäktare af franska revolutionens grundsats om folkens sjelfbestämningsrätt. När han sedan verkligen öppnade kriget, så visade han tydligen, att angreppet icke var riktadt mot det unga Norges frihet och sjelfständighet, utan mot den person, som stält sig emellan honom och Norges folk, och detta icke blott i ord[1], utan äfven i handling derigenom, att han genast var villig att ingå fred, så snart denna objudna mellanhand afträdde från skådeplatsen och lät honom komma ansigte mot ansigte med Norges storting[2].
Det fans ock ett både till antal och ännu mera genom medlemmarnes personliga egenskaper och samhällsställning ganska betydande parti på Eidsvold, som, i det de betraktade sjelfständighetsfrågan såsom »liggande utanför debatternas område i riksförsamlingen», fullföljde arbetet på konstitutionen under klart medvetande om, att den sannolikt skulle komma att utgöra grunden för en blifvande underhandling med Karl Johan[3]. Och det torde icke vara ett vågadt antagande, att om detta stod klart endast för de s. k. »svensksinnade», så fans det dock äfven i det s. k. sjelfständighetspartiet icke få, som anade, att så skulle blifva fallet, och icke heller hade så synnerligen mycket emot, att sjelfständigheten på denna väg upprättades[4].
- ↑ Se Karl Johans bref till grefve Essen af den 2 och 3 juli hos Y. Nielsen, Bidrag, s. 175 o. f.
- ↑ Redan den 20 juli skref han till prins Kristian: »Det är norrmännen ensamt h. m. vill höra och icke olagliga myndigheter, dem han hvarken kan eller bör erkänna, och som hafva ett intresse rakt motsatt Norges verkliga väl och ära»; se Rydin, Föreningen emellan Sverige och Norge, Bilagorna, sid. 56.
- ↑ Se Aalls Erindringer, 2:den Udgave s. 395 och 426, och N. Wergeland, En politisk Tale till det Norske Folk. Christiansand 1814, s. 30, och samme mans »Fortrolige Breve fra Eidsvold», sid. 39 o. f., innehållande det märkliga brefvet af 24 april.
- ↑ Detta kan man sluta redan deraf, att Falsens förslag af den 18 april, att »denna församling, så snart konstitutionen är antagen och konungen vald, anses upphäfd», följande dag antogs endast genom presidentens utslagsröst. Den betydelse, representanterne sjelfva gåfvo åt denna omröstning, nämligen att derigenom afklippa alla underhandlingar med Sverige, tills vapenlyckan var pröfvad, framgår tydligen af debatterna, se Aalls Erindringer
