Härmed vill jag dock icke säga, att ju icke den allmänna meningen i Norge på denna tid var, att ett sådant medgifvande från kronprinsens sida icke kunde uppnås utan en förtviflad strid, hvilket tvärt om tydligen framgår af många uttalanden i den samtida norska tidningspressen och i den tidens dagböcker[1], och hvilket äfven senare[2] och ännu i våra dagar funnit ett eko i flere författares äflan att förklara Karl Johans tillmötesgående efter det korta fälttåget såsom ett omslag, föranledt, om icke uteslutande af fruktan för norska soldater och
- ↑ Sålunda säger L. Stoud Platou i sina Optegnelser for Aaret 1814 (N. Hist. Tidskr,, B. II, s. 13) under den 2 febr.: »Jeg har hört sige, at det under enhver Omstsendighed var rigtigt at modtage vore Naboer med Sværdet i Haanden og helst saaledes at underhandle med dem, da vi ellers kunde frygte for ved Kommissarier at blive overleverede som andet Slagtefæ, — — hvorimod man med Vaaben vilde muligens kunde tiltvinge sig en Forening under egen Konstitution». Claus Pavels Dagbøger lemna ock flere exempel på denna opinion. Betecknande är hans skildring af sitt eget och andra norrmäns affall från sjelfständighetspartiet under de närmaste dagarna efter den 16 augusti, då innehållet af konventionen i Moss började blifva bekant.
- ↑ Sålunda uppgifver lektor Adler (som utan tvifvel är författare till artikeln Sverige-Norge i Venturinis Chronik des neunzehnten Jahrhunderts, B. XI, Jahr 1814, Altona 1817), att Karl XIII:s löften i hans proklamation till norrmännen af den 8 febr. blifvit framkallade af Essens berättelser om norrmännens afsigter att sätta sig till motvärn, hvilket är så mycket mera oriktigt, som dessa löften äro ett ganska troget återgifvande af Karl Johans betänkande från Kiel den 16 jan., och som Essen först vid sin återkomst till högqvarteret i Venersborg den 13 febr. till sin »yttersta öfverraskning» fick kunskap om, att norrmännen tänkte motsätta sig föreningen. Se hans bref till Karl Johan af 13 febr. i Breve fra Grev H. H. von Essen, udg. af Y. Nielsen, s. 3,
s. 412-416. Blom, Norges Statsforandring i Aaret 1814, s. 151, och Sibberns Dagbog paa Eidsvold i N. Hist. Tidskrift, B, I, s. 225 o. f. Högstbetecknande äro ock debatterna två dagar förut, om regenten skulle föra titel af konung. Rörande dessa yttrar en af sjelfständighetspartiets varmaste målsmän, Fredrik Schmidt, i sin dagbok under samma dag följande i hög grad märkliga ord: »Jeg bør anmærke, at Regentens Titel blev saa vidtløftigt debatteret... fornemmelig af den Grund, at om Norge ved Vold eller Overeenskomst skulde blive forenet med noget andet Land, det da skulde beholde sit Prædikat og sin Rang som Kongerige og ei blive anseet og behaadlet som Provinds». Fr. Schmidts Dagbøger, sid, 158. Häraf synes granneligen, att sjelfständighetsmännens politik var långt mindre hufvudlös, än man i allmänhet tror.
