so
NORGES STORTING.
äfven eå till vida blef fritt bland alla stortingets medlemmar, att inan icke behöfde fördela lagtingets ledamöter i viss proportion på de särskilda stiften.
Deremot stiftade man regler för ärendenas behandling och tingens kompetens, som voro egnade att än ytterligare inskränka lagtingets betydelse, än som redan skett genom dess organisation. Vi hafva sett (sid. 40), att utkastet förutsatte, att alla frågor skulle behandlas både i odelsting och lagting och intet i samladt storting afgöras. Denna regel var i utkastet fullföljd med sådan konseqvens, att till och med hvart ting för sig skulle pröfva sina medlemmars fullmakter, ehuru lagtinget ju äfven i efter utkastet skulle väljas ur stortinget'. Komiteens förslag utgick tydligen från samma förutsättning 2. Detta framgår i synnerhet deraf, att intet ord i förslaget omnämner någon annan frågas behandling i samladt storting än stortingets konstituerande och högtidliga öppnande, som ombandlas i 79:e paragrafen. Samma paragraf stadgar omedelbart derefter stortingets fördelning i lagting och odelsting och slutar sålunda: »Hvert Thing holder sine Porsamlinger sajrskilt og udnaevner sin egen Prsesxdent og Sekretan». Hvert Thing refererar sig närmast till de omedelbart föregående Lagthing och Odelsthing och kan naturligtvis i den första koordinerade satsen endast syfta på dessa ord, ty det vore ett rent nonsens att föreskrifva, att stortinget skulle hålla sina möten särskildt; men efter vanligt språkbruk må väl subjektet 1 hafva samma betydelse i den andra koordinerade satsen som i den första. Således har det icke varit meningen, att stortinget skulle hafva några egna embetsmän. På detta sätt uppfattades också af måDgen paragrafens mening, ännu sedan man uttryckligen föreskrifver, att ärenden kunde i samladt storting afgöras, hvadan på 1814 års urtima storting flere förmenade, att lagtingets president också borde vara stortingets, andre, att det rättast borde vara odelstingets *.
1 Då Aschehong i Norges nuvterende Statsf. II, sid. 98, kallar detta »en i sig selv urimelig Förskrift», så tar han förbisett, att utkastets § G7 stadgade särskilda konipetcnavilkor för lagmännen. På den grunden var det ett mycket naturligt stadgande, att- »Lagmands-Tliinget bedömmor selv Eetmssssigheden af dets Medlemmers Valg, og deres Qvalitet», § 202.
a Jfr Aächchougs afhandling i Christ. Vidensk. Forh. 1860.
a Se det f0rste överord, Storth. Förhand!., sid 42. Med 52 röster mot 25
