m
NOfiGES STORTING.
Konungens suspensiva veto eller vilkorliga sanktlonsrätt, som i detta århundrade i synnerhet genom Benjamin Constants skrifter råkat så mycket i misskredit1, helsades en gång med nästan odeladt bifall såsom ett synnerligen lyckligt sätt att kombinera utan att sammanblanda den lagstiftande och verkställande makten. Englands statsmän hafva uttalat sig för det samma, och Sveriges lojala konstitutionsutskott vid 1809-1810 års riksdag hyllade samma teori'2. Det var då icke underligt, att de norska grand* lagsförfattarne, hvilkas uppfattning af politiska spörsmål icke var och enligt sakens natur icke kunde vara något annat än ett eko från det öfriga Europa, upptogo utkastets regler i detta afseende.
Det är ofvan anmärkt, att Adler och Falsen i sin ordning
foTinden det er sanctioncret af den udffvende Magt. Men for at denne Indskrsenkning ikke paa den anden Side skal give den udövemle Magt et Middel i Ilsenderao, till vilkaarligt og vedvarende at modaiette sig ethvert Lovforslag, saa maa den ikke have Gyldighed i lamgre Tid, cnd Lovgivningen
- - behfiver til Molkommen at oveityde sig om Forslagets Gavnlighed.»
1 Märkligt är, att den norska grundlagen antogs endast 8 dagar förr, än Constant ut^if sin »Esquisse de constitution», hvilken så mäktigt inverkat på opinionen icke blott i det öfriga Europa, utan äfven - ehuru, på grund af säregna omständigheter och särskildt föreningen med Sverige, i mindre utsträckning - inom Norge. Jag torde icke misstaga mig, då jag säger, att det till en väsentlig del är Constants bevisföring till försvar för konungens oviikorliga sanktionsrätt, som går igen i K. M. Falsens egna (anonyma) uppsatser i detta ämne, publicerade under åren 1821 - 24 (jfr särskildt den lilla artikeln i »Den norske Tilskuer», årg. V, h. l,n:r 2S&24, och »Bemserkninger i Anledning af Constitutions-Forslagene om Kongens Veto»). Då man nu vet, hvilket .inflytande Falsen utöfvade i konstitutionskomiteen och riksförsamlingen dels genom sitt och Adlers konstitutionsförslag, dels genom sitt personliga anseende, sitt goda hufvud och den imponerande säkerheten i sitt uppträdande, så ligger det nära till hands' att uppkasta den frågan, huru det skulle hafva gått med det suspensiva vetot
- hvilket icke fans i Wergelands förslag, naturligtvis än mindre i "Weidemanns och endast delvis i Sverdrup-Berghs - om Constants bok hade utkommit några veckor förr, ooh ett eller annat exemplar i tid förirrat sig till Vollebfek eller Eidsvold?
"J Se Constitutions-ntäkottets betänkande rör. nationalrepresentationen. Sthm 1R10, sid. 39 o. f., samt Adolf Mörners diktamen till protokollet den G februari. Trots detta betänkande blef af utskottets medlemmar friherre Fleming samma år statsråd och grefve Mörner likaledes några år senare och K. v. llosenstein Svea rikes erkebiskop. Albi tre blefvo serafimerriddare, K, P. Gahn blef general ooh K. S. O. m. St. K. o. s.v, Man kan icke se. ;iti någon af utskottets ledamöter i denna punkt varit af afvikande mening.
