KONSTITUTIONSROMITläENS FÖE8T.AG. 91?
följt den franska konstitutionens af 1791 bestämmelser, men det var blott den allmänna regeln, som utkastet upptagit, icke de många undantagen. Häraf hade dock icke blifvit följden, att konungens veto kommit att omfatta alla riksförsamlingens beslut; ty det framgår väl af §§ 84, 90-94, att det omfattade alla beslut, fattade af riksförsamlingens begge afdelningar, och af § 91, att intet beslut erhöll kraft af lag utan konungens sanktion; men härvid är att märka, att det endast var riksförsamlingens politiska rättigheter, som enligt utkastet skulle i laga form utöfvas, och således endast sådana beslut, som konungens veto omfattade. Ty af §§ 102-106 är det klart, att hvart ting för sig egde utöfva riksförsamlingens kollegiala rättigheter, hvadan sådana beslut aldrig kunde blifva lagar och följaktligen ej heller föremål för sanktion. Komiteens förslag deremot, som icke stadgat särskilda kompetensvilkor för lagmännen, hade i anled- ' ning deraf förlagt fullmaktsgranskningen till samladt storting, § 69 (64, 84), jemförd med § 79 (74, 74), och då konungens sanktion enligt förslaget förutsattes som allmän rtegel vid alla ? stortingsbeslut § 87 (80, HO), ansåg man det nödigt eller för sä- [ kerhetens skull nyttigt att uttryckligen undantaga de beslut, som stortinget fattade i sammanhang med denna fullmaktsgranskning, hvilket äfven så till vida kunde blifva behöfligt, som en del af stortingets kollegiala rättigheter, t. ex. reglementets bestämmelse, -, kunde komma att i laga form utöfvas. Men komité en hade i sin stora brådska fått en vana att skrifva af, och denna utväg tillgrep man äfven här och valde då den källa, som i detta fall låg närmast till hands. Den franska konstitutionen af 1791 hade ju medelbart genom det adler-falsenska utkastet lemnat reglerna för konungens sanktionsrätt, det var då ock i sin ordning, att man der lånade undantagen. Sålunda kom denna paragraf att icke blott omfatta stortingets kollegiala rättigheter, utan äfven odelstingets äklagarmakt, som väl i intet fall kunnat blifva föremål för sanktion, då den knappast kan anses ingå under den allmänna sanktionsregeln (se Bil. I, § 86)i.
I intet fall har komiteen mera aflägsnat sig från sitt rätte 1 Dock bör märkas, att konstitufcionskomiteens första utkast både i § 36, som omhandlar åklagarmakten och i § 88, ursprungligen haft Storthinget, som sedan ändrats till OäeUthiwjet,
