de flesta af sitt slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste ställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen förefallande större eldsvådor en, hemsökelse, hvaraf Helsingfors före sin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är i dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som fallet är i Helsingfors: De vackra ”esplanaderna” äro derföre icke blott ”til lyst” för den finska hufvudstaden.
Man kan tryggt jemföra denna promenad med ”Unter den Linden” i Berlin, och om äfven någon son af den tyska konnungastaden skulle harmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors ”Esplanader” med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna se vida friskare ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand byggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden, som för kommunikationens skull genomskäres af några tvärgator, reser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden verkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter restaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens tempel i den skönhetsälskande, färdfria Norden. Kostnaderna för denna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande efter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000 rdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en ”kejserlig loge”, vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m. m. och en större restaurationslokal — en ”opris” i Helsingfors också. I allmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors i det så kallade ”Kapellet”, beläget i ”första esplanaden”, ett litet, men mycket litet, motstycke till den berömda
