i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver. Det är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse, bildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul.
Kompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens sång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af stadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler. Frisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det nya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna gåfva och hon tillföll alltså universitetet. Det är alltså nu från dettas galleri; som ”Wäinämöinens sång” helsar en välkommen, då man inträder i vetenskapens allvarliga lärosalar.
Vi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande, icke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning. Akademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas, isynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver. Men en väsentlig skilnad; och det Helsingfors universitet till förmån, uppstår deraf att denna högskola är belägen i landets hufvudstad. Denna omständighet ger till och med den akademiska ungdomen en viss prägel af politisk betydelse.
Kort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig vid detsamma ett ganska friskt litterärt lif. Snellman m. fl. voro unga än. Af någon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott få, om några spår alls; likväl förmärktes äfven då redan en viss opposition: emot de föråldrade teoriernas herravälde såsom nogsamt af Runebergs ”Morgonblad” kan ses; men till praktiskt ingripande i lifvet och omformning af allmänna opinionen hade tiden ännu icke mognat — då.
De första åren af fyratiotalet gåfvo dock uppslag till ett nytt lif vid universitetet. Hela Europa jäste af de vaknande nationalitetsidéerna. Då slog stålet rätt i flintan och en gnista sprang upp — ovärderlig för Finlands folk. Det var nemligen det klara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som då trädde fram i
