dagen. O, den som varit med om dessa första tider af ett vaknande högre lif! Huru svällda af ädla känslor voro icke de bröst, som fingo lifvas af den gryende morgonrodnadens förstlingsstrålar och huru skön log icke framtiden då för den finska ynglingens blickar. Det var en skön förhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika — men icke blef det uppå ett haf af ljus som denna nya idés kämpar trädde ut. Tvärtom deras stig har varit ganska törnströdd.
Der gingo den tiden två rika andar fram, de gå för allan tid, som två ljusa trådar genom det finska folkets utvecklingsprocess: Lönnroth och Castrén. Med Kalevalas, den finska national-epopéns framträdande i dagsljuset inför en bildad verld, tillförsäkrade sig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och vetenskapens intyg om de finska folkstammarnes forntida herravälde öfver större delen af gamla verldens nord, dref nationalkänslan upp ur sin dvallika slummer. Nu kände Finland sina anor — framtiden låg i folkets egen hand. Som två väldiga strömmar, hvardera med sitt eget flodsystem, gingo Lönnroth och Castrén sina banor fram. Stundens, dagens lif och frågor med sina mera praktiska tendenser rörde dem föga. Men mäktigt verkade deras ädla föredöme på ungdomens öppna sinne och ett skönt lif sprang upp i de akademiska kretsarne. Studenterna anförda af den skarpsynte tänkaren Robert Tengström och den då ännu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en patriotism, som spridde sin verksamhet åt alla håll af allmännyttig art. Karakteristiskt för detta första uppvaknande af den finska nationalkänslan är dess synnerliga sympati för Sverige. — Den tidens nationalitetsförfäktare hade höga vyer med en stark lutning åt en friare social utveckling och folkbildning. Språkfrågan, i all sin sedermera framträdande nakenhet, betraktades förnämligast såsom en häfstång för högre, allmänneligare idéer. Å s. k. ”högre ort” väckte också dessa nationalitetssträfvanden föga sympati och de mest restriktiva åtgärder vidtogos emot deras utveckling. Man
