svoro, herr Minin och jag. Förgäfves hade vi i Kowno bedt om att få en ”mallpost-diligens” på medar. Det hade icke ”gått an”, ty den vagn vi sutto uti (eller uppå) hade nu engång blifvit destinerad till S:t Petersburg en ändring var icke möjlig. Vår konduktör sof fortfarande.
”Oh boschje moj! Ack herre Gud!” utropade nu skjutsbonden, ”vargarne skola äta upp mina hästar!”
Minin och jag gåfvo konduktören en duktig skuff. ”Volki, vargar!” skreko vi. Då for han upp.
På det nordliga Lithauens slätter och i dess skogar äro vargar ingalunda sällsynta. Konduktören vaknade, gned sina ögon och sporde barskt: ”hvad behagas?”
”Vi ha fastnat i snön — och bli offer för vargarne om icke flera hästar anskaffas,” ljöd svaret.
Nu blef det oroligt äfven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut och frågade: ”Hvad står på, hvarföre går det icke framåt?”
Minin förklarade förhållandet — hans tänder skallrade af köld.
Kort och bestämdt, och denna gång på sin rätta plats, befallde biskopen konduktören att genast anskaffa flera hästar. I följd häraf begåfvo sig konduktören och körsvennen ut i natten för att leta rätt på någon by, derifrån succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena på den öde, snöbetäckta slätten med våra hästar framför oss. — Ej ett träd syntes på det vida slättlandet — det var alltigenom en dyster situation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes hesa skall i fjerran. Närvaron af menniskor afhöll dock de vilda bestarne, hvilka annars skola vara ganska närgångna, att nalkas våra hästar, som imellertid skälfde af fruktan. Derinne sofvo alla, men Minin och jag vi kunde icke sofva af köld. Jag hoppade ned och började motionera mig tills jag åter blef varm. Då klef jag åter upp på min plats, der jag fann kamraten nästan öfvergifven af förtviflan. ”Rör på er, karl”,
