”Bygg sjelf edra jernvägar”, inföll jag.
”Vi förstå det icke”, sade han med sammanbitna tänder — ”och derföre kalasera dessa ”fördömda fransmän”, nu på vår bekostnad,”
Jag beställde en butelj franskt vin och bjöd damerna på ett glas. Vi skrattade hjertligt åt prestens raseri. Emellertid tycktes denna qvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemötande från den höge herrens sida.
2. I Ryssland.
Från Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dünaburg, en gammal fästning, belägen vid Dünafloden och i provinsen Kurlands yttersta hörn åt sydost. Vi voro alltså nu i Ryssland, eller riktigare Lithauen. Det var en sanning som på ett påtagligt sätt gjorde sig gällande för hvarje verst (⅒ mil) som vi framskredo. Det var natt då vi började vår färd, och det kalla, ödsliga vinterlandskapet ingaf mig den underliga föreställningen att vi nalkades Sibiriens tundror. Så var dock lyckligtvis icke fallet, men vi skulle i alla fall snart nog få erfara att vi voro i icke blott ett nordligt, utan äfven ett nordostligt, ett ryskt land.
Snöstormen hade tilltagit och spår till någon väg syntes icke till. Fot för fot framskredo de trötta hästarne framför det tunga åkdonet. Trögt hvälfde hjulen i den alnsdjupa snön. En liten backe och de tvärstannade. Intet kunde förmå dem, att såsom det heter, röra sig ur fläcken. Vinden hven kall öfver den ödsliga slätten, intet ljud hördes, om icke då och då tjutet af en ströfvande varg. Vår konduktör sof blytungt, lidande af de obotfärdigas förhinder, sitt vanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn läderskärm från mig. Vi försökte ruska upp honom. Omöjligt. Då tilltalade vi kusken, skjutsbonden, som i en jemmerlig ton förklarade att åtminstone icke hans sex hästar skulle förmå draga vagnen uppför sluttningen. Vi
