”Flickan der”, svarade jag stammande, ”jag glömt henne.”
’Jag trodde du var allena’, sade officeren. ’Men hvad mera — vi skicka flickan i land igen och du blir här.’
”Hon förråder mig”, pustade jag.
’Hvad rör det mig ?’ sade officeren kallt, och vändande sig till tolken yttrade han något som lät som ”skjutsa bort henne”.
Men Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram till mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo alla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig.
Officern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade åter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig af. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg för löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken öfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides.
’Falkens Erik är på dåliga vägar’, sade flickan.
Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så bekymrad ut och sade: ’Husbond’ får ej stanna qvar här — nog kan jag gissa hvad husbond’ här vill göra, men det är orätt, kom bort med mig’. — ”Lättare sagdt än gjordt”, svarade jag. ”De hålla mig qvar med våld, må du veta.”
Nu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig, glömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista.
Efter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på Nyhamns båk, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med flickpåhänget, ty det var hög tid.
Men hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det ej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare visste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten, sågo vi henne sittande bakom en upprullad
