ögon med ett egendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som sade: ”Jag yill meddela mig”. Jag räckte henne min hand och sade allvarligt att jag visst inte skulle skratta.
Efter en stunds tystnad började hon sin lilla roman.
”Se, herr Arthur, då den engelsmannen hörde Falkens Erik nämna mitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade karlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg så snäll ut. ’Kallista, my ldol!’ utropade han och såg så vackert in i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan jag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och herrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att skratta, men si den lusten kom icke på oss, så sade han sakta: ’Du heta Kallista och vara Ålands dotter?’ Då drog jag visst smått på mun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: ”Ja visst, unge herre, och var god hjelp oss härifrån.” — ’Jag knappt dig funnit, my Idol, och du vilja lemna mig’, sade Edmund sorgset, men inte förstår jag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så bad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss — och det är hela historien.”
”Och porträttet, Kallista, hur fick du det?” frågade jag.
”Bilden”, svarade Kallista, ”den gaf han mig i vredesmod.”
”Och hvarför var han vred?”
”Sade jag vred? — nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga mig” — och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och — jag tror hon bad en bön.
Jag störde henne icke.
Imellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt en ypperlig fart. Mot middagen voro
