”Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?”
Jag måtte ha sett ”meget forbaused” ut, ty den sörjande fadern återtog med ett sorgset leende:
”Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son talar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt befintligt porträtt, som har till underskrift: ”Kallista, my Idol”. Det är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf, den för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många resor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek — ja, och jag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde dock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i lifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och svärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt ”My Idol". — ”Jag skulle aldrig”, fortfor den gamle efter en liten paus, ”ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag behöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man, som är kunnig i landets språk — säg vill ni hjelpa en sörjande familj?”
Jag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes lofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min atelier.
Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var något sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle tillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan han gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt arbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och bad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar, tigande men något förvånad öfver den korta seancen.
Det engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog artigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på väggen hängande skizzer.
