”I den evige Gudens namn”, sade hon, mera hviskande än talande, och böjde knä för de råa männen, ”o, hafven barmhertighet!”
Karlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt bröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn.
”Jesus välsigne oss!” stammade de häpne.
Då löste Nadeschda. från sin hvita hals och sina blottade armar med darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och räckte de med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som stigit upp.
Dessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig och värden utbrast vresigt: ”I ären salttjufvarne från Nowgorod, man känner er.”
Nikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse allt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några ögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år, ej utan en viss värdighet:
”Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik — han har flera millioner rubel än kronan mistat lispund salt.”
”Och hvem är ni då?” frågade värden.
Nikifor tvekade.
Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag — då kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett anlete, likt en bedjande engels, såg upp till honom.
”Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för — —”
”För kejsarens vrede flyn I”, röt bonden, som ville arbeta sig upp till häftighet.
”Kejsarens vrede!” utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:
