”Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till”, inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.
De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta; han saknades visserligen, men man fästade sig dock icke så mycket dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade, något echaufferad.
”Hvar har du dröjt hela tiden, bror?” var första frågan.
Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som nu åter begifvit sig ut i natt och köld.
4.
Vi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen fordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller ro. Vesterut, allt jemt vesterut ilade de, liksom hade de velat undfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna städerna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen i Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i Wiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer förhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i hvarje städerskas leende, och — hu då, de tallöse poliskonstaplarne sedan på Helsingfors’ gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta återkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick resan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt anlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad.
