åt hvardera sidan. Medelst tvenne färjor står ön i förbindelse med fasta landet.
Pungaharju är i sin egenskap af kronopark en statens tillhörighet. Der underhållas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars boställe är inrättadt till ett slags hotel, är skyldig att härbergera besökande samt hålla restauration. Hotellet är försedt med ett torn, från hvars plattform en vidsträckt och praktfull utsigt af flera mils omkrets öppnar sig för det undrande ögat, som längtansfullt med blicken följer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplösande fjermare föremålen på den stora taflan. Det är en äkta finsk vy med drömmande stilla vikar och löf- eller barrklädda näpna holmar i hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, täcka uddar och milslånga, sköna perspektiv.
Det enda, som det praktfulla landskapet saknar, är klippor. Genom frånvaron af dessa får taflan i sin ofantliga utsträckning något monotont: det saknas djerfhet i konturerna.
Mot qvällen, då vi lemnade ”hotelet”, vintade oss en öfverraskande anblick. Genom vederbörande forstmästares försorg hade nemligen skogen om våren blifvit upprensad samt vindfällen m. m. upplagda i talrika, stora hopar. Dessa förbrändes nu. På uddar och höjder, i djupa dälder och å de många små holmarne rundtomkring uppflammade hundradetals lifliga eldar, som i den mörknande natten trollikt framskimrade mellan de höga och smärta stammarne i barrskogen på hvardera sidan af vägen, speglande sig i de tysta vattnen som öfverallt framglittrade i djupet. Här och der framskymtade skugglika gestalter, karlar som sågo om eldarne. Det var en tafla af tjusande effekt, en stund af herrlig och hängifven naturbeundran, Jag råder alla älskande par att besöka denna förtrollande sköna trakt, allrahelst i Augusti månad under månljusets glansperiod ...
Här afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund och skulle bestiga färjan. Min res-
