”Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?” sporde jag.
”Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen, jag.”
”Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?”
”Sist klockan sju i qväll”, svarade Falkens Erik och såg först på det ena, sedan på det andra af sina ur.
Jag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju var jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en ypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder.
”Precis herre”, helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt tillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, ”det der är bra, det är fuktigt ute på Ålands haf.”
Vi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och jag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott half vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag var imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och begaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund kände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i min paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla hopvikta segel.
Då jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet. Sjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och glädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor och vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot slut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater. Vinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen alldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen upphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt: ”Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan
