»Ljusgrönt är hoppets färg —
Trommelommelom, trommelommelom —»
Han tyckte att denna sång passade så förträffligt till situationen, att han tog om den i oändlighet — än i den gamla melodiens valstakt, än som en marsch, än som en serenad — än i höga, jublande toner, än halft hviskande, som om han anförtrodde månen och de tysta skogarne sin kärlek och sitt hopp.
Kusin Ole mådde riktigt illa. Ty huru mycken vördnad han än hyste för sin brors sång, blef han likväl slutligen så led på detta ljusgröna hopp och detta evinnerliga »trommelommelom», att det var honom en riktig lättnad, då de ändtligen höllo sitt intåg på gården.
Eftermiddagen gick på det sedvanliga sättet vid sådana tillfällen; man hade hjertans roligt. Ty de flesta voro förälskade, och de, som icke voro det, hade nästan ännu roligare af att hålla ögonen på dem, som voro det.
Det kastades krans i trädgården. Kusin Hans sprang omkring och stälde till tusen upptåg, bragte förvirring i leken och visade sin dam alla möjliga uppmärksamheter.
Kusin Ole stod på sin post och skötte sitt värf med allvar; han uppfångade kransen och skickade af den med aldrig klickande precision. Ole skulle också ha haft roligt, om bara inte hans samvete hade gjort honom så stränga
