»O, så vacker hon är! — i ljusrödt!» sade kusin Hans.
Kusin Ole såg strax, att den älskade var klädd i ljusgrönt, men han tordes icke säga ett ord för att ej förråda sig med sin röst, ty hjertat satt i halsgropen på honom.
Vagnen for förbi i full fart; ungdomarne hälsade och den gamle doktorn ropade: »Välkomna efter!»
»Nej kors, det var den ljusgröna!» sade kusin Hans; han hade knapt fått tid att flytta sina eldiga blickar från den ljusröda till den ljusgröna. »Men var hon inte vacker, Ole?»
»Åh jo,» svarade Ole med ansträngning.
»Du är en trästock!» utbrast Hans förnärmad. »Men om du än totalt saknar allt sinne för qvinlig skönhet, tycker jag ändå, att du kunde visa mera intresse för — för — din brors tillkommande.»
Du skulle bara veta huru mycket hon intresserar mig, tänkte den brottslige Ole och slog ned ögonen.
Men emellertid hade Hans genom detta angenäma möte kommit i en hänryckt stämning af kärlek och lycksalighet: han svängde sin käpp, knäpte med fingrarne och sjöng med full hals. Och medan han tänkte på henne i den ljusgröna klädningen — i den vårfriska, fjärilslätta drägten, som han sade — kom han på en gammal visstump, som han sjöng med stort välbehag:
