Sida:Novelletter.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103
Två vänner.

Madame Virginie reste sig med ett skrik: »Alphonse! O min Gud! monsieur Alphonse är sjuk.»

Han gled ned från stolen, axlarne skötos upp och hufvudet föll till den ena sidan. Han blef sittande på golfvet med ryggen mot stolen.

Det uppstod rörelse bland de närmaste; doktorn sprang fram och lade sig på knä. Då han såg Alphonse i ansigtet, studsade han litet. Han tog hans hand, som för att känna på pulsen, och böjde sig i det samma ned öfver glaset, som stod på bordskanten.

Med en liten rörelse af handen stötte han till det, så att det föll ned på golfvet och krossades. Derefter lade han ned den dödes hand och band en näsduk om hans haka.

Då först förstodo de andra hvad som händt: »Död? Är han död, doktor? Monsieur Alphonse död?»

»Ett hjertslag,» svarade läkaren.

En kom springande med vatten, en annan med ättika; under skratt och stoj hörde man bollarne karambolera på den inre biljarden.

»Tyst!» hviskades det; »tyst!» upprepades det, och tystnaden utbredde sig i vidare och vidare ringar omkring liket, tills det blef alldeles stilla.

»Kom och tag i!» sade doktorn.

Den döde lyftes upp; de lade honom på en soffa i en vrå af rummet, och de närmaste gaslågorna släcktes.