Madame Virginie stod ännu upprätt; hon var krithvit i ansigtet, och hon höll den lilla mjuka handen tryckt mot bröstet. De buro honom tätt förbi buffeten. Doktorn hade fått tag under ryggen, så att västen gled upp, och ett stycke af den fina hvita skjortan blef synligt.
Hon följde med ögonen de smärta, smidiga lemmarne, som hon kände så väl, och fortfor att stirra mot den mörka vrån.
De flesta gästerna aflägsnade sig tyst. Ett par unga herrar kommo larmande in från porten, en uppassare sprang emot dem och sade några ord. De sneglade bort till hörnet, knäpte igen sina rockar och döko åter ut i dimman.
Det halfmörka caféet blef tomt; endast några af Alphonses närmaste vänner stodo i en grupp och hviskade. Doktorn talade med värden, som också kommit in.
Uppassarne smögo sig fram och tillbaka, i det de gjorde en stor krok förbi det mörka hörnet. En af dem låg på knä och samlade upp glasbitarne på en bricka. Han förrättade sin syssla så tyst han kunde, men han gjorde ändå för mycket buller.
»Låt det ligga till sedan,» sade värden sakta. —
Stödd mot kaminen betraktade Charles sin döde fiende. Han sönderref långsamt ett hopviket blått papper, medan han tänkte på sin vän.
