då det ej blef någonting af och han ändå var ett helt års student, sade han till sig sjelf: Kärleken är ett lotteri, vill man vinna, måste man väl spela. Man bjude lyckan handen, som det står i annonserna.
Han såg sig alltså flitigt om och gaf noga akt på sitt hjerta.
Liksom en fiskare, som sitter med refven om pekfingret, passande på minsta ryckning och undrande om det ej snart skall nappa, så höll kusin Hans tillbaka sin andedrägt hvarje gång han såg en ung dam: månne han inte snart skulle känna denna egendomliga ryckning, hvilken, som bekant, hör till den sanna kärleken; denna ryckning, som i ett ögonblick kommer allt blodet att strömma till hjertat för att lika plötsligt fara upp i hufvudet och färga ansigtet rödt ända till hårfästet.
Men det ville på inga vilkor nappa; hans hår förblef lika rödt ända till rötterna, ty kusin Hans’ hår kunde ej kallas brunt; men ansigtet höll sig lika blekt och lika långt.
Den stackars fiskaren var trött, då han en dag dref af ned till fästningen. Han satte sig på en bänk och betraktade med föraktlig min några soldater, som höllo på med den härdande öfningen att stå på ett ben midt i solen och vrida öfverkroppen för att bli stekta på bägge sidor.
