»Nonsens,» sade kusin Hans och spottade, »det är sannerligen ett alldeles för dyrt nöje för vårt lilla land att hålla sådana der akrobater. Såg jag inte häromdagen, att denna s. k. armé behöfver 1,500 bleckaskar skosmörja, 600 ryktborstar, 3,000 alnar guldgaloner och 8,640 blanka knappar! Det vore bättre om vi sparade på guldgaloner och blanka knappar och använde våra styfrar till folkets upplysning,» sade kusin Hans.
Ty han var smittad af de moderna idéerna, hvilka tyvärr också börja tränga in hos oss och som säkerligen till sist skola omstörta hela den bestående samhällsordningen. —
»Farväl då så länge!» sade en fruntimmersröst alldeles bakom honom.
»Farväl så länge, barnet mitt!» svarade en djup manlig stämma.
Kusin Hans vände sig långsamt, ty det var en varm dag. Han upptäckte en gammal militär i svart, hopknäpt rock med svärdsorden på, en halsduk, som var virad otroligt många gånger om halsen, välborstad hatt och ljusa benkläder. Denne herre nickade till en ung dam, som aflägsnade sig åt staden till, och fortsatte derefter sin promenad utöfver vallen.
Kusin Hans var visserligen trött, men likväl följde hans ögon den bortskyndande unga flickan. Hon var liten och nätt, och han lade med intresse märke till, att denna dam var en af de få,
