knuffar, små eder och alla de obehag, hvilka nödvändigt måste drabba den, som stirrande på något framför sig går mycket fort på en folkrik gata.
Nej, kärleken var in confesso, om den kunde det ej vara något tvifvel. Deremot sökte han att utmåla för sig hennes, den älskades, den himmelskas, jordiska förhållanden. Och det var ju också tämligen lätt: hon hade promenerat med sin gamle far, upptäckte så plötsligt, att klockan var öfver tolf, sade i största hast: Farväl så länge! för att gå hem och se efter middagsmaten. Ty hon var utan tvifvel huslig, den ljufva varelsen, och säkerligen moderlös.
Den sista gissningen var kanske en följd af den skräck, man enligt alla goda författares åsigt bör ha för svärmödrar; men derför var den ej mindre säker. Och nu återstod det blott för kusin Hans att upptäcka: för det första hvar hon bodde, för det andra hvem hon var, och för det tredje huru han skulle göra hennes bekantskap.
Hvar hon bodde skulle han snart få veta, ty nu gick hon ju hem; hvem hon var skulle han nog få reda på genom att fråga gårdsfolket; och göra hennes bekantskap — Herre Gud, litet svårigheter höra just till den sanna kärlekens begrepp.
Men bäst jagten pågick som muntrast, försvann villebrådet i en portgång, och det var i sjelfva verket hög tid, ty jägaren var, sanningen att säga, litet utmattad.
