Han läste med en viss lättnad n:r 34 öfver porten, gick derefter ett par steg vidare för att alldeles föra hvarje möjlig spion bakom ljuset, stannade sedan vid en lyktstolpe och pustade ut.
Det var, som sagdt, en varm dag, hvilket i förening med den häftiga passionen hade bragt Hans i en stark svettning. Hans toalett var dessutom derangerad genom den hänsynslösa ifver, hvarmed han hängifvit sig åt jagten.
Han måste le åt sig sjelf, medan han stod och torkade sig i ansigtet och i nacken, rättade på sin halsduk och kände på sin löskrage, som hade smält på solsidan. Men det var ett saligt leende; han var i denna stämning, då man ingenting ser eller förnimmer af den yttre verlden, och halfhögt sade han för sig sjelf: »Kärleken tål allt, fördrager allt.»
»Och svettas mycket!» sade en liten tjock herre, hvars hvita väst plötsligt uppenbarade sig inom Hans’ synkrets.
»Åh, är det du, onkel?» sade han litet snopen.
»Ja visst,» svarade onkel Fredrik, »jag har lemnat skuggsidan enkom för att rädda dig från att bli stekt. Kom nu med mig!»
Dermed drog han brorsonen med sig, men denne spjärnade emot: »Vet du hvem som bor här i n:r 34, onkel?»
»Nej, det vet jag sannerligen inte, men låt oss nu bara komma i skuggan,» sade onkel Fredrik ; ty det var två saker som han ej kunde tåla:
