»Han kan nämligen två historier,» fortsatte onkel Fredrik, »den ena är på en dryg halftimme och rör sig omkring en fältmanöver i Skåne. Den andra deremot — slaget vid Waterloo — räcker ibland halfannan à två timmar; den har jag hört tre gånger» — och onkel suckade tungt.
»Men äro de då så tråkiga, dessa historier?» frågade kusin Hans.
»Åh, för en gång går det väl an,» svarade onkel, »och skulle du komma i tal med kaptenen, så lägg detta på minnet: slipper du med den korta historien, den från Skåne, så har du inte annat att göra än att omväxlande nicka och skaka på hufvudet. Sjelfva operationsfältet kan du lätt få en öfverblick af.»
»Operationsfältet?» sade kusin Hans.
»Ja, du må tro, han tecknar upp hela manövern för dig i sanden; men det är lätt att förstå, om du bara håller reda på A och B. Endast vid ett moment måste du akta dig för att förplumpa dig.»
»Blir han då otålig, om man inte förstår?» frågade kusin Hans.
»Nej, tvärtom! Men om du visar att du inte följer med, så börjar han från början igen, ser du. Det vigtiga momentet i fältmanövern,» fortsatte onkel, »är den rörelse kaptenen sjelf företog, trots generalens ordre, och som bragte vänner och fiender i lika stor förlägenhet. Detta genistreck var, oss emellan sagdt, anledningen
