till att man måste ge honom svärdsorden för att få honom att ta afsked. När du alltså kommer till den punkten, måste du nicka häftigt och säga: Naturligtvis — det enda riktiga — positionens nyckel — kom i håg det: nyckel.»
»Nyckel,» upprepade kusin Hans.
»Och skulle du» — onkel såg på honom med anticiperadt medlidande — »skulle du i din ungdomliga äfventyrslust råka ut för den långa, den om Waterloo, då måste du antingen hålla dig alldeles tyst eller också passa noga på. Jag har en gång måst hålla till godo med beskrifningen halfannan gång, bara derför att jag, i min ifver att visa huru väl jag förstod situationen, råkade flytta Kellermanns dragoner i stället för Milhauds kyrassierer.»
»Flyttade du dragoner, onkel?» frågade kusin Hans.
»Ja, det kommer du nog att förstå, om du råkar ut för den långa; men,» tillade onkel Fredrik i högtidlig ton, »akta dig, säger jag, akta dig för Blücher!»
»Blücher?» sade kusin Hans.
»Ja, ja, jag säger inte mera; och hvarför går jag egentligen här och berättar om det gamla originalet, hvad i all verlden är det du vill med honom?»
»Promenerar han hvarje förmiddag?» frågade Hans.
