»Bevars väl, min unge herre,» sade han vänligt, i det han tog åt sin hatt, »gör ni upp en karta öfver våra befästningsverk?»
Kusin Hans såg ut som om han blifvit väckt ur djupa betraktelser, och i det han helsade höfligt, svarade han något förlägen:
»Nej, det är bara en vana jag har, att söka orientera mig, hvart jag kommer.»
»En förträfflig vana, en alldeles förträfflig vana,» utbrast kaptenen med värme.
»Det stärker minnet,» inföll kusin Hans blygsamt.
»Mycket sant, mycket sant, herr student!» svarade kaptenen, som började finna behag i den anspråkslöse unge mannen.
»Isynnerhet vid mera komplicerade situationer,» fortfor den anspråkslöse unge mannen, i det han med foten utplånade sina streck.
»Just hvad jag ville säga!» utbrast kaptenen hänryckt, »isynnerhet äro teckningar och planer, som ni kan förstå, alldeles oumbärliga i krigsvetenskapen. Ett slagfält t. ex. —»
»Ja, se det är då saker, som äro alldeles för invecklade för mig,» afbröt kusin Hans med ett ödmjukt leende.
»Säg inte det, min unge herre!» svarade den välvillige gubben, »när man har en orienterande öfversigt öfver terrängen och arméernas ställningar, så kan till och med en mera invecklad batalj göras helt åskådlig. Den terräng, vi ha framför
