oss här, den kunde mycket väl ge oss ett begrepp — en miniature — om t. ex. — om slaget vid Waterloo.»
»Jag har råkat ut för den långa,» tänkte kusin Hans; »men — never mind! jag älskar henne.»
»Var så god och tag plats på bänken här,» fortsatte kaptenen, som innerligt gladde sig öfver en så intelligent åhörare, »så skall jag försöka i korta drag ge er en bild af detta ödesdigra och märkliga slag, om det kan intressera er?»
»Tackar ödmjukt, herr kapten!» svarade kusin Hans. »Ingenting kunde intressera mig mera. Men jag är rädd att ni kommer att få alldeles för mycket besvär med en stackars okunnig civil.»
»För ingen del, alltsammans är så lätt och enkelt, om man bara i förväg orienterar sig på fältet,» försäkrade den älskvärde gamle herrn, i det han satte sig bredvid kusin Hans och kastade en pröfvande blick omkring sig.
Medan de sutto så, betraktade kusin Hans kaptenen nogare, och han måste tillstå, att kapten Schrappe trots sina sextio år ännu var en vacker karl. Hans korta, gråsprängda mustascher voro litet uppåtböjda i spetsen, hvilket gaf honom en viss ungdomlig schwung. På det hela taget hade han mycken likhet med kung Oskar den förste på de gamla tolfskillingarne.
Och då han nu reste sig upp och började sitt föredrag, var kusin Hans ense med sig sjelf
