öfverlägsen ton. Det var ändå en bra mycket intressantare personlighet än en sådan gammal departementshäst som onkel Fredrik.
Medan han nu gick och samlade upp handskar och andra småsaker, som fältherrarne under stridens hetta hade strött öfver slagfältet för att markera positionerna, stötte han äfven på gamle Blücher. Han tog upp honom och betraktade honom noga.
Det var ett hårdt stycke granit, skrofligt som kandisocker; det föreföll honom nästan som om det liknade »Feldmarechal Vorwärts». Han vände sig mot kaptenen med en artig bugning:
»Tillåt, herr kapten, att jag gömmer denna sten. Den skall bättre än något annat återkalla i mitt minne detta intressanta och lärorika föredrag, för hvilket jag verkligen är er mycket tacksam.»
Dermed stack han Blücher i bakfickan.
Kaptenen försäkrade, att det hade varit honom ett sant nöje att se det intresse, hvarmed hans unge vän hade följt föredraget. Och det var rena sanningen, han var alldeles förtjust i kusin Hans.
»Men sätt er nu ned, unge man; vi kunna nog behöfva hvila efter tio timmars strid,» tillade han leende.
Kusin Hans satte sig på bänken och kände oroligt på sin löskrage. Han hade vid middagen tagit på sig den mest bedårande han hade. Den
