3.
»Kom nu hem med mig och ät qväll,» sade kaptenen. »Mitt hus är visserligen mycket tyst och stilla, men jag tänker en ung man af er karaktär ej har så mycket emot att tillbringa en afton i en stilla familj.»
Kusin Hans hjerta hoppade högt af glädje; han mottog inbjudningen på det för honom egna, anspråkslösa sättet, och snart voro de på väg till n:r 34.
Hvad allting gick bra för honom i dag! Det var ej många timmar sedan han såg henne för första gången; och nu kom han redan som en synnerlig favorit hos fadern för att tillbringa aftonen tillsammans med henne.
Ju mera de närmade sig n:r 34, desto lifligare stod fröken Schrappes förtrollande bild för honom: det blonda, friserade håret ned öfver pannan, den smärta figuren, och så dessa skälmska, ljusblåa ögon!
Hans hjerta klappade, så att han knapt kunde tala, och då de gingo uppför trappan, måste han riktigt gripa tag i ledstången; hans lycka gjorde honom nästan hufvudyr.
I salongen, som var ett stort hörnrum, träffade de ingen. Kaptenen gick ut för att kalla in fröken, och Hans hörde honom ropa: »Betty!»
