Det var någonting hos fröken Schrappe, som han på inga vilkor kunde fördraga; och han var så starkt upptagen deraf, att han för en stund nästan glömde den sorgliga underrättelsen, att den älskade — fröken Beck — skulle resa i morgon.
Han måste medge, att kaptenens dotter var vacker, mycket vacker; hon tycktes vara både huslig och förståndig, och det var tydligt att hon omfattade den gamle fadern med en rörande ömhet. Och ändå sade Hans till sig sjelf: Stackars flicka, hon blir aldrig gift.
Ty hon saknade alldeles den älskliga hjelplöshet, som är så intagande hos en ung flicka; när hon talade, var det med en nästan stötande säkerhet. Aldrig kom hon med sådana förtjusande, halffärdiga uttryck som: »Ja, jag vet inte om ni förstår mig — det är så få som förstå mig — jag vet inte hur jag skall uttrycka hvad jag menar, men jag känner det så tydligt» — kort sagdt: af detta beslöjade, omedvetna, som ju är qvinnans skönaste prydnad, fans icke ett spår hos fröken Schrappe.
Till på köpet hade han fått den misstanken, att hon var »lärd». Och deri måste väl alla instämma med kusin Hans, att skall en qvinna kunna fylla sin uppgift här i lifvet (att vara hustru åt en man), får hon följaktligen ej ha andra kunskaper än dem hennes man önskar att hon skall ha eller sjelf vill bibringa henne. Allt
