Så gick det till att Ole och den ljusgröna samtidigt kommo ut i tamburen, der de unga snart samlades omkring klädhängarne, dels för att leta rätt på sina egna ytterplagg, dels för att rifva ned de andras.
»Det tjenar väl till ingenting att tränga sig fram,» sade den ljusgröna.
Nu sammansnördes Oles strupe på ett så chikanöst sätt, att han endast lyckades frambringa ett dumt ljud. De stodo tätt intill hvarandra, ty der var trångt, och Ole skulle gerna ha offrat en af sina fingrar för att kunna säga henne något angenämt eller åtminstone förnuftigt, men det var alldeles omöjligt.
»Ni har visst inte haft roligt i qväll?» sade hon vänligt.
Kusin Ole tänkte på den ömkliga roll han hade spelat hela aftonen; hans brist på älskvärdhet kändes så tryckande, och derför svarade han (det dummaste han kunde ha svarat, tänkte han i detsamma orden voro uttalade):
»Det är så tråkigt att jag inte kan sjunga.»
»Förmodligen en familjesvaghet,» svarade den ljusgröna med en hastig blick.
»N-e-j,» sade Ole ytterst konfys, »min bror sjunger ju utmärkt bra.»
»Tycker ni det!» sade hon torrt.
Detta var det allra underbaraste, som någonsin händt Ole: att det kunde vara mer än en mening om broderns sång, och att hon, »den
