tillkommande», ej tycktes vara bland beundrarne! Och ändå var det ej obehagligt för honom att höra.
Åter en paus, som Ole förgäfves sökte att afbryta.
»Tycker ni inte om att dansa?» frågade hon.
»Inte med alla,» utbrast han.
Hon log: »Åh nej, men en herre kan ju välja.»
Nu började Ole förlora fotfästet. Han kände sig lik en, som går i sina egna tankar genom gatorna en vinterqväll och plötsligt märker, att han kommit ut på en glatt halka. Det var ingen annan råd än att hålla sig uppe och ta Gud i hågen, och med förtviflans mod sade han: »Om jag visste — eller vågade hoppas, att en af de damer — nej, att den dam, som jag ville dansa med, att hon hade lust — hm — att hon ville dansa med mig, så — så —» längre kom han ej, och efter att ha sagt »så» ett par gånger till, teg han.
»Ni kunde ju fråga,» sade den ljusgröna.
Armbandet hade gått upp, och det hade ett sådant förargligt lås, att hon måste luta sig djupt ned och trycka, så att hon blef alldeles röd, för att få ihop det.
»Skulle t. ex. ni vilja dansa med mig?» — det började gå rundt för Ole.
»Ja, hvarför inte?» svarade hon. Hon stod och prässade spetsen af skon ned i en springa i golfvet.
