Sida:Novelletter.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Vissna blad.




Man kan bli trött af att betrakta en särskild tafla, man måste bli det af att betrakta många. Derför äro ögonlocken så tunga i de stora gallerierna och sittplatserna lika tätt besatta som i en spårvagn om söndagen.

Lycklig den, som har nog sjelföfvervinnelse till att ur den stora mångfalden utgallra ett litet antal taflor, till hvilka han hvarje dag kan återvända.

På detta sätt kan man, utan att les gardiens märka det, tillegna sig ett litet privatgalleri, som man har alldeles för sig sjelf, fördeladt i de stora salarne. Allt, hvad som ej hör till denna privata samling, sjunker ned till lärft och förgyllning — en dekoration, som man går förbi på sin väg, men som ej tröttar ögat.

En och annan gång händer det, att man upptäcker en målning, som man hittills har förbisett, men som nu efter grundlig pröfning upptages i urvalet. Samlingen ökas sålunda