alltjämt, och det är till och med tänkbart, att man genom att systematiskt genomföra metoden kan göra en hel tafvelsamling till sin privategendom.
Men i allmänhet har man inte tid. Det gäller att i en hast orientera sig; man kan sätta ett kors i katalogen vid de taflor man ämnar annektera, liksom skoginspektören märker sina träd, under det han går genom skogen.
Dessa privata gallerier blifva naturligtvis af mycket olika art. Mången gång letar man i en sådan förgäfves efter de stora, erkända mästerverken, medan man kan finna en liten förbisedd tafla på hedersplatsen, och för att förstå det underliga arrangemanget i många af dessa småsamlingar, gör man bäst i att låta föra sig af den, som har gjort urvalet. Här är nu en tafla från ett privatgalleri.
I en vrå af salongen 1878 hängde en tafla af den engelske målaren mr Everton Sainsbury. Den väckte alls icke någon uppmärksamhet. Den var hvarken nog stor eller nog liten att fängsla den banala nyfikenheten; icke heller fans det ett spår af modern extravagans hvarken i maneret eller i färgen.
Då man gick förbi, sände man den en välvillig blick, ty den gjorde ett harmoniskt intryck och ämnet var vanligt och lättfattligt.
Det var två älskande, som hade blifvit litet oense. Och publiken smålog, i det hvar och en inom sig tänkte på dessa angenäma små
