»Nej för all del!» utropade fröken Louise.
»Och för öfrigt,» tog fru Olsen till orda, »har din fästman visst inte så litet att lefva af. Min man och jag började med mycket mindre. — Jag vet hvad du vill säga, att det var andra tider då. Ja, Gud bevars, det veta vi, jag bara undrar öfver att ni aldrig tröttna på att säga oss det. Tro ni då inte, att vi gamla, som sjelfva ha upplefvat öfvergången, ha den bästa insigten i hvad som fordrades för att lefva förr och nu? När derför jag som en erfaren husmor säger, att din fästmans lön hos min man i förening med hvad han lätt skall komma att förtjena med extraarbete, är tillräckligt att gifta sig på, så kan du väl inse, att jag tar tillräcklig hänsyn till de förändrade förhållandena.»
Fru Olsen hade blifvit helt ifrig, oaktadt ingen tänkte på att motsäga henne. Men hon hade så ofta under samtal af denna art blifvit retad af att höra i synnerhet de unga fruarna utbreda sig öfver huru löjligt billigt allting hade varit för trettio år sedan. Det var som om man ville förringa det mönstergiltiga sätt, hvarpå hon hade skött sitt hushåll.
Detta samtal gjorde ett djupt intryck på fästmön, ty hon hade mycken tillit till den kloka och erfarna fru Olsen. Och denna hade, sedan Marie blef förlofvad med häradshöfdingens biträde, tagit sig mycket ifrigt af henne. Det var en energisk qvinna och som hennes egna barn
