skönaste på jorden, att den står öfver förnuftet och finnes i äktenskapet; hvad barn beträffar, hade hon lärt sig att rodna, då de nämndes.
Hon hade alltid vakat strängt öfver hvad hon läste. Hon hade läst många allvarliga böcker om qvinnans pligter; hon visste, att hennes lycka är att blifva älskad af en man och hennes bestämmelse att vara hans hustru. Hon kände menniskornas ondska, huru ofta de ställa sig i vägen för två unga älskande; men hon visste också, att den sanna kärleken till sist går segrande ur striden. Och om menniskorna dukade under i lifvets kamp, så var det derför att de sveko idealet, och det trodde hon på, fast hon icke visste hvad det var.
Hon kände och älskade de skalder hon fick läsa. Mycket af det erotiska förstod hon endast till hälften, men just det tyckte hon så mycket om. Hon visste, att äktenskapet var någonting allvarligt, mycket allvarligt, hvartill det behöfdes prest, och att äktenskapen stiftas i himlen liksom förlofningarne i balsalen. Men när hon under dessa sin ungdoms dagar tänkte sig detta allvarliga förhållande, då var det som om hon såg in i en förtrollad skog, der amoriner binda kransar, storkarne komma med små guldlockiga englar, och framför den lilla hyddan i bakgrunden, som dock är stor nog till att rymma all verldens lycksalighet, sitter det ideala äkta paret och fördjupar sig i hvarandras ögon.
