Och aldrig hade någon haft nog dålig smak att säga henne: »Ursäkta, min fröken! skulle ni inte ha lust till att följa mig på den andra sidan och se saken bakifrån ett ögonblick.» Tänk om alltsammans inte vore annat än dekorationer af papp?
Nu hade Sörens unga hustru rikt tillfälle att betrakta dekorationerna bakifrån.
Fru Olsen hade från början besökt henne bittida och sent och öfverhopat henne med råd och tillrättavisningar. Både Sören och hans hustru voro mången gång uttröttade på henne; men de hade fru Olsen att tacka för så mycket.
Men småningom svalnade den gamla fruns ifver. Då de ungas hus ej längre var så rent, så ordentligt och mönstergiltigt, att hon kunde vara stolt öfver sitt verk, försvann hon efter hand; och när Sörens hustru vid något enstaka tillfälle bad om råd eller hjelp, satte fru Olsen sig på sina höga hästar, tills den unga frun ej längre vände sig till henne. Men när samtalet på bjudningar föll på häradshöfdingens biträde och någon uttalade sitt medlidande med den stackars hustrun med de många barnen och de knappa inkomsterna, då tog fru Olsen tilll orda med stor kraft: »Jag kan försäkra er, att om Marie hade dubbelt så mycket att lefva af och rakt inga barn, skulle det ändå inte förslå. Ser ni, hon är —» och fru Olsen gjorde en åtbörd med händerna, som om hon öste ut åt alla håll.
