lifliga pratet från damerna, som enligt norskt bruk spisade i de angränsande rummen.
Ändtligen nådde äfven tystnaden dem, de trängde sig tillsammans i dörren för att höra. Endast värdinnan höll sig tillbaka, i det hon sände sin man en bekymrad blick. »Ack, Herre Gud!» suckade hon halfhögt, »nu går det visst på tok för honom. Han har ju hållit alla sina tal — hvad är det nu han vill?»
Och det började heller icke bra. Talaren stammade, harklade och förvirrade sig mellan de allmänna talfraserna: »Jag vill icke underlåta att — hm — det är mig ett behof att uttala, att — att det vill säga, jag ville bedja mina herrar vara mig behjelpliga med att —»
Mina herrar sutto och stirrade ned i glaset, färdiga att tömma det vid minsta antydning till en konklusion. Men det kom ingen sådan.
Men talaren kom deremot på trafven.
Ty någonting låg honom verkligen på hjertat. Glädjen och stoltheten öfver sonen, som hade kommit hem frisk och sund efter en respektabel examen, amtmannens smickrande tal, maten, vinet, den festliga stämningen — men ändå först och sist hans oskrymtade glädje öfver den förstfödde lade honom orden i munnen. Och då han först kommit öfver de fatala inledningsfraserna, gick det allt mer och mer flytande.
Det var en skål för ungdomen. Talaren uppehöll sig vid ansvaret mot barnen, vid de
