»Vid bordet, ja! I talet, ja! Men ser du, det är en helt annan sak. Sådant låter väl säga sig, isynnerhet i ett tal, men det är alldeles inte meningen att det skall tillämpas i praktiken. Nej, tro du mig, min gosse; jag är gammal, och jag känner menniskorna. Det måste nu en gång gå så till här i verlden, sådana ä’ vi. I ungdomen har man ett eget sätt att se lifvet; men, unge man, det är inte det rätta. Först när man har kommit till ro i en framskriden ålder, ser man förhållandena i det sanna ljuset. Och — nu vill jag säga dig någonting, som du trygt kan lita på. När du kommer i din fars ställning och ålder, skola dina åskådningar bli alldeles desamma som hans nu äro, och du skall liksom han sträfva att häfda dem och inpränta dem hos dina barn.»
»Nej, aldrig! det svär jag!» utropade den unge mannen och sprang upp. Och nu talade han i eldiga ordalag om att för honom skulle rätt alltid vara rätt, respekt för sanningen, hvarifrån den än kom, respekt för ungdomen o. s. v., med ett ord, han talade som förhoppningsfulla ynglingar bruka tala efter en god middag och en stark sinnesrörelse.
Han var vacker, der han stod med aftonsolen öfver det blonda håret och det liffulla ansigtet vändt uppåt.
Det var i hela hans väsen och i hans ord någonting hänförande, öfvertygande, som ej
