hvarje förlust — allt visste han till punkt och pricka, och han undrade öfver att Alphonse kunde hålla det i gång så länge.
De voro så godt som uppväxta tillsammans. Deras mödrar voro kusiner, och som familjerna hade bott nära hvarandra vid samma gata — hvilket i en stad som Paris är fullt ut lika väsentligt för det närmare umgänget som ett slägtskapsförhållande — kommo de också i samma skola.
Sedan dess voro de oskiljaktiga under hela sin uppväxande tid. Det ömsesidiga utjemnandet öfverskylde de stora olikheter, som ursprungligen funnos i deras karaktärer, och slutligen passade deras egenskaper in i hvarandras som de konstigt utskurna trästycken, hvaraf vi som barn sammansätta vackra figurer.
Och det var verkligen mellan dem ett så vackert förhållande som man sällan ser mellan unga män; ty de uppfattade icke vänskapen som en förpligtelse för den ene att tåla allt af den andre, utan de tycktes snarare täfla i att ömsesidigt visa hänsyn för hvarandra.
Om emellertid Alphonse i sitt förhållande till Charles visade någon hög grad af hänsynsfullhet, var han emellertid sjelf alldeles okunnig derom, och om någon hade sagt honom det, skulle han utan tvifvel ha skrattat högt åt en så misslyckad artighet.
Ty liksom lifvet på det hela taget föreföll honom mycket lätt och enkelt, så kunde det
