minst af allt falla honom in, att han mot sin vän hade att ålägga sig det ringaste tvång. Att Charles var hans bäste vän var för honom en lika naturlig sak som att han sjelf dansade bäst, red bäst, sköt bäst och att hela verlden öfver hufvud taget tycktes honom ordnad på bästa sätt.
Alphonse var ett af de mest bortskämda lyckobarn; han vann allting utan ansträngning; tillvaron passade honom som en elegant drägt, och han bar den med så otvungen älskvärdhet, att menniskorna glömde att vara afundsjuka på honom.
Och så var han så vacker att se på. Han var högväxt och smärt med brunt hår och stora öppna ögon; hyn var frisk och jemn, och hans tänder lyste, då han skrattade. Han visste mycket väl att han var vacker, men som hela verlden hade skämt bort honom från hans tidigaste dagar, hade hans fåfänga blifvit af en munter, godmodig art, som egentligen ej var så stötande. Han höll ofantligt mycket af sin vän; han roade sig och stundom andra med att retas och skämta med honom. Men han kände så väl till Charles’ ansigte, att han genast märkte, när han gick för långt i skämtet; då slog han om i sin naturliga, godmodiga ton, och då fick han den allvarsamme och något tröge Charles till att skratta sig nästan förderfvad.
Charles hade från gossåren beundrat Alphonse utan all gräns. Sjelf var han liten och
