store bankiren, som personligen hade visat honom detta erkännande.
Hvad han kände var honom så främmande, att det nästan föreföll honom som en oförrätt mot vännen. Han berättade ej Alphonse någonting om denna tilldragelse; deremot föreslog han, att de skulle söka två lediga platser i »Crédit lyonnais».
Alphonse var genast villig. Ty han älskade förändring, och det praktfulla nya banketablissementet vid boulevarden tycktes honom långt mera tilldragande än de mörka kontoren vid Rue Bergère. De flyttade till Crédit lyonnais den första maj. Men då de voro inne på chefens kontor för att taga afsked, sade den gamle bankiren sakta till Charles, då Alponse gått ut (Alphonse gick alltid först i dörrarne): »Sentimentalitet duger inte för en affärsman.»
Från denna dag försiggick en förändring med Charles. Han arbetade icke allenast flitigt och samvetsgrant som förr, han utvecklade en energi och en så förvånande arbetskraft, att han snart tilldrog sig sina förmäns uppmärksamhet. Att han var sin vän långt öfverlägsen i affärsduglighet, kom snart i dagen; men hvarje gång han mottog ett nytt bevis på erkännande, hade han en strid med sig sjelf. Hvarje befordran hade länge en liten bismak af ondt samvete, och likväl arbetade han vidare med rastlös ifver.
